In Barcelona, Cataluña, Spain.

Efterfest

Jag letar efter killen i den orangevästen. Går längs stadion och ropar. Men jag inte ens har ett namn att ropa efter. Dessutom finns det säkert 199 till i samma orangeväst. Jag får aldrig se honom igen. Jag är ledsen, men det finns inget jag kan göra.

Lämnar stadion – ut till gatan – där alla festar. Bilarna tutar el cant del barca och folkmassan sjunger med. Det hänger människor upp-och-ner i träd och viftar Barcatröjorna. Realtröjor skjuts iväg från statyer. Realtröjor fungerar bra som fyrverkerier och när det smäller i himlen jublar alla. Alla fotas på allas foton. Jag själv blir indragen i minst 10 gruppfoton. Det bjuds på allt för alla.

Stora trummor och gatumusik blandas. Barcasaker överallt. Folk jublar från balkong och fönster. Ett ölglas tjockare än mitt huvud skickas runt och killen som köpte det hyllas. Barerna ger ut små bakelser med barcaflaggor i. Kvinnor och män, killar och tjejer – är på varandra som galet, för galet för att beskriva i en tonårsblogg. Några tjejer hänger sina matchtröjor på fontänen och badar. Människorna har tagit över. Klättrat upp på husen, dansar och sjunger på taken. De har vunnit ett krig. Vad buddhisterna kallar inre frid. Det är totalkaos utombords, men jag själv känner en djup, lugn glädje.

Jag fick se El Clásico.