In Rift Valley, Kenya.

Lejon, elefanter, flodhästar, geparder, noshörningar och allt annat som vi såg på savannen var otroligt. Massajernas berättelser och deras beskrivningar om deras kultur var dock det som hade störst inverkan på mig. Att höra deras livssyn var sju mil häftigare än att trängas i en jeep för att få syn på en inaktiv noshörning. Trots djurens majestätiska pondus är det massajernas okonventionella livsuppfattning som varit mitt starkaste minne från resan.

Epadey

Epadey har dödat ett lejon. Med trubbig kniv. När jag frågar varför svarar han att det är tradition. Ett bevis på hans mod, styrka och – indirekt – en indikator på hans förmåga att ta hand om en kvinna. Han berättar att den här lejondödarritualen är jätteviktig. Vi frågar om det finns många som misslyckas och mister livet. Han blir tyst och tittar ner i marken en stund, han funderar.

“Min lillebror klarade det inte första gången”.

Vi tystnar, alla antar att hans lillebror dog. “Han blev vettskrämd och flydde hem. Men vår mor vägrade släppa in honom förrän han hade klarat det.” Ett nervöst skratt av lättnad utbryter bland oss. Jag undrar vad jag skulle föredragit om jag hade fått välja. De normala kraven jag har från min egen mamma; studera till och med universitetet, skaffa jobb, man och barn. Eller gå ut på savannen på min sextonårsdag och döda ett lejon.

Lejondödandet känns mindre tidskrävande.

Agnes

Agnes har omskurits. Med trubbig kniv. När jag frågar varför säger hon att det är tradition. Ett bevis på hennes mod, oskuld och en försäkring om att hon bara kommer ha sex i “nödfall” – i reproduktivt syfte med sin man. När vi går med henne mot byn frågar vi om hennes syn på könsstympning.

“Jag är stolt över mig själv för att jag gjorde det. Det gjorde ont men precis som barnafödsel är det en smärta som är värd mödan. När jag får en man kommer det glädja honom mycket.” Hon fortsätter berätta att det är lite synd att den kenyanska staten ska lägga sig i massajernas traditioner. “Ser ni oss, komma till Nairobi och ändra på staden? Nej! Men ändå flyttar de på oss som boskap, ändra på våra värderingar och hela vår livsstil.” Jag tänker på ironin i att hon låtit sig konverteras till kristendomen i utbyte mot andra slags tryggheter från missionärerna. Hon säger att “det syns” på mig att jag en dag kommer “vakna till sanningen” och bli “god och kristlig”.

Jag undrar vad påven  tycker om könsstympning.

All smärta Agnes måste genomlidit, och genomlider på en daglig bas för den estetiska lyckan av en framtida man kan jag inte föreställa mig. Jag börjar tänka på hur alla kvinnor, oavsett var de växte upp, någon gång genomlider smärta för att bli ansedda som vackra. “Vill man vara fin får man lida pin”. Men jag tycker att gränsen måste gå någonstans långt innan könsstympning.