Memory, TV

Tankar kring Talang, TV, tittarsiffror och tuttar

For English, click this text

Klockan är tre, mitt i natten i Austin och jag kan inte sova.

Trots att jag var med i bokstavligen världens mest populära talangprogram för några veckor sen och varit ganska chill om det hela (The Brain i Kina, har mellan 400-500 miljoner tittare per säsong) är jag lite nervös inför att min medverkan i svenska Talang 2017 sänds ikväll.  Det blir mer hype i kroppen när det är något jag sett sen jag var tretton. Ett decennium har gått sen dess liksom.

Jag minns att jag hade en härlig kombo av mensvärk och feber (som visade sig ha varit början på en lunginflammation, fick jag reda på när jag åkte hem tidigt från Peking halvdöd). Försökte piggna till genom att kolla på How to get away with murder på franska och ängslades över att de franskdubbade avsnitten var nära på att ta slut och jag behövde se nästa säsong på engelska. Typ alla manliga roller låter bättre (!) på franska.

I någon form av tortyr under våren har mina kära vänner länkat andra auditions från Talang 2017 och ba “ASSO GUD HEN ÄR SÅÅÅÅ BRAAA YANJAA KOLLA NUU”. Joråsåattee det hjälper ju. Alla andra talanger gör saker som når folks hjärtan och det är inte möjligt att jag framställs som lika underbar som dem, för jag är ju inte det. Jag är liksom ingen “god och snäll” invandrare eller nära något spektrum av normativ och lättsmält. Jag är vulgär, inte PK och har svårt för att vara seriös, sitta/stå still och inte driva med folk hela tiden. Jag är ju en s.k. “oskön” tjej enligt alla “sköna snubbar”… Jaja, det får väl va. Min hund tycker om mig iaf. Tror jag.

Hoppas att de klipper bort delar där jag är random och hoppas att mina trasiga skor och bröstvårtor inte syns för mycket. Somliga tycker att det är trendigt med trasiga skor, kanske. Jag har ingen behå på mig för att jag inte pallar behå och för att vi borde #freethenipple, men orkar inte få arga meddelanden / dick pics längre.

Apropå att vara en dålig invandrare med envisa bröst beställde jag The Good Immigrant av Reni Eddo-Lodge med flera (träffade henne i Schweiz förra året woop woop!) och Dear Ijeawele, or A Feminist Manifesto in Fifteen Suggestions av Chimamanda Ngozi Adichie (som jag inte träffat än…). Så på söndag, efter Nyhetsmorgon har jag hela dagen åt att ba mååååå och läsa. Yay!

Previous Post Next Post

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply