Tag

Featured

Browsing
Probably the weirdest competition I’ve ever attended from an emotional standpoint

Saturday morning, competition day one I wake up on time (rare). I know I’ve been training every discipline in smarter, better ways – almost exclusively on paper. I’ve improved so much since the Asian Open some weeks ago. (There, a typhoon delayed the competition, I was overworked, I had little training, even less sleep, ate nothing but candy, improvised 552 of my 1352 images for cards and reused loci twice.)

Two mock championships indicate I should improve my ranking by a lot (which is important if only because the better ranked get to choose their seats first for the World’s and sitting at a strategic place is important for focus). With a bit of luck, I can break the world record in three out of ten disciplines. I’ve slept well, I didn’t go out for drinks the night before… I have my timer, marked cards, transparency sheets and stationary… I’ve never been so prepared for any competition.

I even had two plates of food for dinner, with three awesome people and four desserts!

And still I wake up with a thought in my head that echoes like the sound of a gong:

“I don’t want to compete”.

Awfully ironic since the only thing I want to do when I’m not competing is to compete.

Day 1 – Opening ceremony and the competition begins

At registration

Long story short: I’m going to make stuff. Because I don’t know how not to. And I’m posting said stuff, starting now.

Höguppläsning på svenska med mig!

Att blogga igen efter två års paus.

Jag brukade blogga nästan varenda dag från att jag var sexton och ett halvt tills jag fyllde tjugo. Alla som var nyfikna kunde läsa nästan allt, bara några få grejer var lite sådär fint hemliga för mina närmsta. Om kärlek, om vänner, om resor och vad jag tyckte om saker. Standard blog stuff liksom.

Sen orkade jag inte, för en väldig massa anledningar. Tråkiga anledningar, såna saker som alla andra också intalar sig själva, så att de inte skapar någonsin.

Utdrag ur Big Magic av Liz Gilbert

Såna här tankar har väl alla (som inte är psykopater) haft någon gång. Jag har ibland alla ovannämnda tankar samtidigt. Tills slut går det inte och så får vi bestämma oss för att skriva, rita, lägga upp bilder m.m. oavsett.

Oavsett om ens bästa vänner som kanske är professionella fotografer, författare och konstnärer skriker

NEEEJ

Oavsett om jag har en personlig pessimistisk Lilla My i mitt huvud som konstant viskar

NEEEJ

Det viktigaste är att skapa och veta att någonstans därute ser någon det, känner igen sig eller reagerar på något annat sätt, även om det “bara” skulle vara min fina mamma.

<3 som finaste Sandra skriver häri slutändan är det här en blogg om mig. Vad jag gör, känner och tycker. Jag är inget magasin. Och till det skulle jag vilja tillägga att jag vill kunna vara sårbar och ärlig. Jag vill kunna skriva på allt från svenska till kinesiska. Visa upp teckningar jag ritat och skriva om minnestekniker jag använder. Kanske till och med en och annan bild på vad jag äter.

Här kommer en tanke som jag haft i ett år nu, som har hindrat mig från att skapa. Jag tänker nämna den nu och sen förhoppningsvis aldrig mer igen. Och den lyder:

Jag kanske inte är bra på någonting alls och det kanske kommer vara så för evigt. (På sistone har jag lagt till…) Och det är okej.

Men så får jag påminna mig själv om att jag är 22. Har inte levt tillräckligt länge för att vara speciellt bra på någonting än. Vem vet? Kanske lever jag i 88 år till och är fortfarande inte bra på någonting. Det är ändå okej, så länge jag skapar.

“Now that you don’t have to be perfect, you can be good.” – John Steinbeck

Jag är inte bra på att vara “good”, jag är inte bra på att vara “bra”. Så jag föredrar detta citat:

“I’m so tired of being good, and now all I want is to be free.”

Fri att skapa vad jag vill.

Jag vet att mitt 88-åriga jag skulle föredra att jag lägger upp, att jag är ärlig och skapar grejer oavsett folks åsikter (om jag har rätt att skapa, har folk rätt att ha åsikter).

Jag kanske är den första kvinnan i min familj på flera generationer som verkligen fått sin röst hörd, vilken fantastisk frihet är inte det liksom? Det är ju ändå ganska coolt.

Så nu skapar vi. Puss!

Grandma and I, we just create and figure things out as we go.