Tag

sweden

Browsing

Vad kan vi göra när något så kärt dör? Hitta kärlek hos de vi har kvar, det är det enda sättet att sluta känna sig förkrossad.

Han ligger i min trädgård. De två visaste och lugnaste varelserna jag kände till har dött 🙁 en vecka efter varandra. Min bästa vän ligger död i min trädgård. Jag vet inte vad jag ska göra. Mamma svarar inte och hon är den enda som förstår hur tungt det här är för mig. Udde ligger död i min trädgård. Jag kan inte titta på honom men jag måste begrava honom eller något men hans kropp är så liten jag vet inte 🙁 . Han är död, min bästa vän ligger i gräset och det regnar på honom 🙁

Onsdag: Mamma tar kvällsflyget till Peking. Idag gick gammelfarfar bort och för någon vecka sen gick även gammelmoster bort. Så, familjen samlas. Jag kan inte åka med eftersom jag har mycket att ordna här. När hon kommer tillbaks kommer jag redan ha åkt. :/ Så idag blir sista dagen med mamma tills tidigast sent i oktober.

Världen är… konstig. Abrupt. Som när man går ner upp för trapporna med full säkerhet om när man ska sluta kliva, tills man kommer högst upp och tar ett steg mer än vad som behövs – och det känns som om man ramlar för en kort (väldigt läskig) stund.

De sista veckorna här kommer spenderas med omtanke. Både för det praktiska och för att bibehålla min nyfunna (förvånansvärt bestående) glädje och… inre frid. Vaccineringar, försäkringar, dokument, kreditkort, inackorderingsbidrag, teknisk utrustning och övrig packning måste ordnas. Samtidigt måste jag avsluta två pågående webbdesignprojekt i förtid och ordna med fakturor.

Min gammelfarfar spenderade varenda dag som han ville. Förutom när han var tvungen att vara med i andra världskriget förstås. Buddhistiska munkar och världskrig går inte ihop.

Jag vill spendera mina dagar med god mat, musik och kära vänner.

Självklart har jag också en introvert stråk att spela, när jag bara vill ligga hemma framför brasan med någons memoarer och ett glas juice. Ligga på gräsmattan, lyssna på Daft Punk, kolla på molnen medan mina kaniner hoppar runtomkring mig och välter min skål med nyplockade hallon.

När jag vill vara ensam är det bara att acceptera och respektera.

Puss.

ང་ཁྱེད་རང་ལ་དགའ་པོ་ཡོད་

(Cinematic Orchestra Cover)

There is a house built out of stars
Wooden floors, walls and window sills
Tables and chairs worn by all of the dust

This – is a place where I don’t feel alone.

This – is a place where I feel…

at home.

Jag vaknade väldigt distant. Snabbt kom allt tillbaks: mitt namn, min längd, mina mål, min umgängeskrets, vart jag var, vad jag tycker jag kan osv.

Det känns… allt känns väldigt främmande idag.

Jag är inte rädd eller så. Jag har bara en väldigt… konstig känsla av att det här inte är jag. Såklart det är jag, men det… jag ser det med någon annans ögon känns det som. Ingenting känns lika seriöst som när jag var jag. (I’m not making any sense, am I?) Jag återupptäcker allting på nytt. Som om jag varit borta i flera år och börjar först nu komma ihåg.

“Your Song”. Lite casual singing så där va. 😉 Förutom att jag är sjuk. 🙁 Det är Ewan McGregorversionen och inte gamla Elton Johns original, för det orkar kan jag inte sjunga. 🙂 Det var väldigt fin akustik därinne så jag passade på 😀

AAAAAH! Måste utsätta mig själv för mer misslyckanden, tål inte det här. Missade totalt poängen med bilden, slarvade osv och det enda jag brydde mig om till slut var att klänningen skulle bli fin (art imitates life… :/ ). Nåja, får fortsätta så snart mina ögon inte svider. Usch vad jobbigt att fortfarande måla som en treåring… en treåring utan fingrar.

Här kommer en 64X uppspeedad version av när jag målar. Kameran dog halvvägs igenom så det är därför det är ett litet glapp efter 20 sekunder. Ha det tills jag orkar öppna ögonen igen!

“Með suð í eyrum” av Sigur Rós spelas.

Syns imorgon.