Lions, elephants, cheetahs and all other fauna that we saw on the savanna were incredible. However, the stories of the Maasai people and understanding their view of the world was far more exciting. Now, five months after the trip, it is still their stories that have stayed with me and impacted me the most. Far more than any lion’s roar.
Epadey
Epadey has killed a lion. With a blunt knife. When I ask him why, he says it is tradition. It is a testament to his courage, strength and – indirectly – an indication of his ability to take care of a woman. He tells us this lion-killing ritual is very important. We ask him how many fail and lose their lives in the process. He is silent for a long moment. He looks down on the ground, he’s thinking.
“My little brother didn’t make it”.
We all stand in silence, we assume that his little brother died. “Yeah, he was scared shitless and ran home. But momma wouldn’t let him in the house until he had finished the job.” We all laugh nervously in relief. I wonder what I would have preferred, given the choice. The normal demands put upon me by my own mother, study to a university-level, get a job, husband and kids. Or go out on the savanna on my sixteenth birthday and kill a lion.
Killing a lion seems less time-consuming.
Agnes
Agnes’ gender has been mutilized. With a blunt knife. When I ask her why, she says it is tradition. It is a testament to her courage, virginity and an insurance to the fact that sex will be so painful that she will only be able to do it in “case of emergency” – i.e. with her husband for reproductive purposes. When we walk with her towards the village we ask her how she truly feels about female genital mutilation, or FGM.
“I’m proud of myself for having done it. It hurt, but in the same way childbirth hurts – in the name of something good and worth it. When I get a husband it will please him so.” She continues talking about how it is a shame that the Kenyan government has their noses up the Maasai traditions. “Do you see us, come to Nairobi and try to change things up? No! And yet they move us around like cattle, change our values and our lifestyle”. I think about the ironic fact that she herself has been converted from Masaai beliefs to Catholicism in exchange for medicin and other types of safeties that the missionaries provide. She says she can tell that one day I will wake up to the truth of God and become a good christian.
I wonder how the pope feels about female genital mutilation.
All the pain Agnes has to have gone through, and is going through on a day-to-day basis for the aesthetic viewing pleasure of a future husband, I can’t imagine it. And I start think of how all women suffer to be considered beautiful. However, I think the line has to be drawn way long before genital mutilation comes up.
Agnes
SVENSKA
Lejon, elefanter, flodhästar, geparder, noshörningar och allt annat som vi såg på savannen var otroligt. Massajernas berättelser och deras beskrivningar om deras kultur var dock det som hade störst inverkan på mig. Att höra deras livssyn var sju mil häftigare än att trängas i en jeep för att få syn på en inaktiv noshörning. Trots djurens majestätiska pondus är det massajernas okonventionella livsuppfattning som varit mitt starkaste minne från resan.
Epadey
Epadey har dödat ett lejon. Med trubbig kniv. När jag frågar varför svarar han att det är tradition. Ett bevis på hans mod, styrka och – indirekt – en indikator på hans förmåga att ta hand om en kvinna. Han berättar att den här lejondödarritualen är jätteviktig. Vi frågar om det finns många som misslyckas och mister livet. Han blir tyst och tittar ner i marken en stund, han funderar.
“Min lillebror klarade det inte första gången”.
Vi tystnar, alla antar att hans lillebror dog. “Han blev vettskrämd och flydde hem. Men vår mor vägrade släppa in honom förrän han hade klarat det.” Ett nervöst skratt av lättnad utbryter bland oss. Jag undrar vad jag skulle föredragit om jag hade fått välja. De normala kraven jag har från min egen mamma; studera till och med universitetet, skaffa jobb, man och barn. Eller gå ut på savannen på min sextonårsdag och döda ett lejon.
Lejondödandet känns mindre tidskrävande.
Agnes
Agnes har omskurits. Med trubbig kniv. När jag frågar varför säger hon att det är tradition. Ett bevis på hennes mod, oskuld och en försäkring om att hon bara kommer ha sex i “nödfall” – i reproduktivt syfte med sin man. När vi går med henne mot byn frågar vi om hennes syn på könsstympning.
“Jag är stolt över mig själv för att jag gjorde det. Det gjorde ont men precis som barnafödsel är det en smärta som är värd mödan. När jag får en man kommer det glädja honom mycket.” Hon fortsätter berätta att det är lite synd att den kenyanska staten ska lägga sig i massajernas traditioner. “Ser ni oss, komma till Nairobi och ändra på staden? Nej! Men ändå flyttar de på oss som boskap, ändra på våra värderingar och hela vår livsstil.” Jag tänker på ironin i att hon låtit sig konverteras till kristendomen i utbyte mot andra slags tryggheter från missionärerna. Hon säger att “det syns” på mig att jag en dag kommer “vakna till sanningen” och bli “god och kristlig”.
Jag undrar vad påven tycker om könsstympning.
All smärta Agnes måste genomlidit, och genomlider på en daglig bas för den estetiska lyckan av en framtida man kan jag inte föreställa mig. Jag börjar tänka på hur alla kvinnor, oavsett var de växte upp, någon gång genomlider smärta för att bli ansedda som vackra. “Vill man vara fin får man lida pin”. Men jag tycker att gränsen måste gå någonstans långt innan könsstympning.
