Austin. Gråmulet. Kallt. Lördag, så byggarbetet pågår åtminstone inte. Jag vaknar upp och känner ändå omedelbar panik.
Jag har inte städat.
Jag har ofixade fransar.
Jag har inte färgat mitt hår.
Jag har inte ens skaffat en ny revisor.
Jag har tusentals olästa meddelanden.
Jag har inte skrivit under på ett jobbavtal.
Jag har inte skickat kvitton till producenterna.
Jag har inte extra-korrläst boken jag ska ge ut snart.
Jag har fått hundratals nya vänförfrågningar sen kvällen innan.
Jag har inte skrivit under för det nya programmet som kommer ut i Kina.
Jag har inte hunnit åka till Stockholm under hösten för att starta mitt aktiebolag.
Jag har inte… Jag har inte… Jag har inte…
Jag går mot garderoben. Tar på mig klänningen. Ramlar. Svimmar i en millisekund. Utbrister bestämt att jag inte svimmade trots att allt blev svart och jag vaknar på golvet.
“Jag räcker inte till” är den bakomliggande tanken. Inte tillräckligt snygg, smart, lång, kort, gammal, ung. Alla adjektiv en kan vara är jag inte tillräckligt av. Det har vi pratat om innan. Varför har jag inte kommit över det? Minnesångest. Språkångest på flera språk. Kulturell ångest i alla kulturer jag befinner mig i. Hjärtklappning.
Värst av allt är ångesten kring att jag nu gör det jag alltid velat göra. Mina drömmar går i uppfyllelse, känslan av “tji fick ni” när jag tänker tillbaks på småsinta lärare och kompisar under barndomen är fantastisk. Samtidigt känner jag “tji fick jag” som ändå mår dåligt. Den privilegierade ångesten kryper inpå. Ingen kommer förstå. Jag känner mig så jävla dumt privilegierad att jag får mer ångest.
Jag lägger mig i sängen och gråter. Jag blir omfamnad. Jag skriker och får gråta ut.
Jag skriver en lång status för att be om ursäkt för att jag inte hinner skriva till alla, för att jag inte hinner något. Jag hinner inte ladda upp statusen innan mamma och bästa vänner pratar om den med mig. Mamma förstår inte varifrån jag fått den “patriarkala idén att du ens måste be om ursäkt”. “Ignorera dem bara. Du är inte skyldig någon någonting! Var mer som Trump! Tro att du är bäst oavsett vad folk säger och trots att du har visat dig vara ett as gång på gång i all evighet… Och i ditt fall har du inte det och inte grabbed någon by the pussy heller vad jag vet. So you got that going for you!”.
“We fight for causes, for relationships, for our children, for our co-workers, but it can be terrifying to fight for ourselves. This is where sisterhood is particularly powerful. When our girlfriends see us enduring and they look us in the eye and say, “STOP. You’re hurting yourself.” Even then, we may not be able to hear the wisdom of all wisdoms, that:
Self respect is a spiritual practice.”
– Danielle LaPorte
Jag och mina fantastiska nära och kära. Vi skrattar tills vi gråter när vi tänker på hur Clinton hade blivit bemött om hon ens gjort en hundradel så hemska saker som honom. Vi skrattar och gråter för att det är helt bananas hur mycket kvinnor hatas världen över, starka som svaga. Vi diskuterar Anna Karenina, hur Tolstoy var före sin tid, vikten av att plantera tankefrön hos folk om deras kognitiva bias i skönlitteratur istället för att vara rakt på sak och skriva “DET ÄR DÅLIGT ATT VARA MISOGYN” i debattartiklar. Jag känner mig dum för att jag kände mig dum innan. Vi diskuterar sociala mediers förstorande effekt på ens prestationsångest. Efter några meddelanden och Skypesamtal når vi ett gemensamt beslut att inte dela den långa statusen jag skrivit.
“De flesta saknar empatin som behövs för att förstå och kommer tycka att du är divig.”
– konsensus från mina medsystrar
Jag ser bilder från när jag var liten och Britney Spears rakade av sig allt sitt hår och alla i klassen skrattade, kommenterade att hon hade blivit galen. Jag förstår inte varför det verkade som att ingen kände någon som helst empati, som att hon inte fick bli eller kunde vara ledsen för att hon hade pengar och var känd. Jag hör mitt ex skrovliga röst kommentera att jag är så “jobbig som måste vara contrarian” för att jag alltid står på kändisarnas sida när de bryter ihop. Det var ju inte för empatin enligt honom, utan för att vara contrarian… Jag hör minnen som ekon i mitt huvud, vita killkompisar gråter ut efter utekvällen som i ett rop på hjälp. Jag sitter på fik med författarkompisar som hävdar bestämt att det inte är synd om vita män för att de är privilegierade. Jag ser mina syskon som tror att jag är superwoman. Hur ska jag kunna inspirera unga kvinnor när jag själv känner mig like a complete mess?
Jag känner mig yr. Jag är åksjuk, stillasittandes på en soffa.
Men det här går inte. Det går inte att föreställa sig någon annans extrema externa påtryckningarna om en inte har haft dem själv. Oavsett om det räknas som privilegierade problem eller inte. Jag sätter dessutom ännu större press på mig själv än omvärlden någonsin kan göra, och det har jag gjort sen jag var liten… Jag hoppas ingen någonsin förstår den pressen.
Jag har endast tiotusentals följare, jag har endast varit med i kanske ett tjugotal större medieproduktioner, jag har endast hållit låda under en presskonferens vid max fem tillfällen och jag känner redan att allt börjar bli för mycket.
Jag måste börja säga nej. Jag måste sätta tydligare gränser. Jag tänker inte bli utbränd.
Jag äter farligt mycket glass och kollar på dokumentärserien “We Can’t Do It” av Fanna Ndow Norrby. Jag känner en sån enorm kärlek för henne som skapare. Allt hon gjort är typ något av det starkaste som skapats i svensk kultur på sistone och jag tycker inte hon får tillräckligt mycket credd för det. Så här får ni lite länkar till hennes insta, the podd of all poddar som hon co-hostar och en fet artikel hon skrivit.
Att se kvinnor jag har sett upp till sen jag var liten prata om utbrändhet och att dessutom se kvinnor som är yngre än mig prata om det gjorde att budskapet verkligen hit home. Någon som sagt och skrivit bättre om det är Aleksa Lundberg på Politism.
“If we’re dropping balls, we may be juggling too much, yeah? So rather than push to try and be a better juggler, why not consciously choose to put some of those balls down.”
– Nisha Moodley
Jag är inte mycket för jul. Jag har starka (läs: arga) åsikter om jultomten som “legend”, avskyr den kommersiella aspekten, tycker vi borde fira minimalism osv men framförallt är det då jag känner årets största prestationsångest. Jag fyller år på annandagen och sen jag var sex år gammal (!) har jag nästan alltid något av en kris kring året som passerat… Jag känner alltid att jag inte åstadkommit tillräckligt.
Men i år ska jag önska mig något och samtidigt vara snäll mot prestationsjaget. Hallå kolla in denna fina önskelista my loves❤️:
– att någon av mina nära och kära organiserar en semester åt oss under 2018 (jag vill inte boka/planera en endaste grej och väl på plats får jag inte föreläsa eller jobba på annat vis)
– att någon av mina nära och kära fixar ihop en halloweenfest åt oss 2018
– att någon i världen gör en remix på Alvan’s senaste singel “Pyxel” och får refrängen att vara lika tillfredställande och episk som introt (som den inte är än), så att vi kan lyssna på den och FIRA under nyår 2018!
I julklapp till mig själv tänker jag mig ett av följande (OBS! Undvik prestige/prestation och du får inte göra alla samtidigt för att maximera “produktiviteten” på nöjet…)
– intensivspråkkurs i åtta veckor (kanske räknas som prestation…?)
– hälsa på tjejkompis i en stad jag inte varit i bara för att hänga (Tampere, Tel Aviv, Toronto…)
– fem dagar i naturen utan teknologi (max analog kamera) och ba känna förundran inför världen igen
